Var på Magnet igår för att se Maria Taylor och Chad Vangaalen. Förakten stod Whispertown 2000 för. Försökte spela in lite film men tyvärr hanterade min kamera inte riktigt att stå längst fram som ett annat stalkermongo. Att jag sedan råkade lägga all fokus på hennes sköte där nån minut var inte alls min mening, jag lovar.

Igår var det en svenne-tillställning på Intersoap i Prenzlauer Berg. Det krävs något alldeles extra för att jag ska cykla den knappa milen till andra sidan stan, komma fram svettig som en burek och sen trycka in mig i ett rum med sextio andra, utan öppna fönster och med en värme som inte går att beskriva på något annat sätt än jävlig. Eller det där med hur många vi egentligen var i rummet kanske man ska ta med en nypa crack. Jag är kass på att uppskatta sånt där, men hitt va det nock ändånn.

Chikan inledde men sen turades Hajen, Winter took his life, Tvärvägen och Euphoria and the Lazy Boy om resten av kvällen. När Hajen spelade Scapegoat knöt det sig lite i magen och hur fint det var kan man se i filmklippet. Man kan också se hur jag mot slutet, lutandes mot en soffa med några tyskar flåsandes i nacken, skakade tills spagettiarmen bara ville ge vika. Allt i HD du.

Trots att jag saknade syre så som jag saknar Majlis om kvällarna, hade jag jag gärna sett att de höll på längre. Att sedan hela gänget avslutar kvällen med en cover på Nothing compares to you av Sinnädd o’Kånnor gjorde att hela jag ville ge vika och sova över där på soffan en stund. Istället cyklade jag skrålandes hem i ett ösregn som gjorde mig mer våt än apan. Ändånn nöjd.

Var och såg bl.a. Hajen och Winter took his life igår kväll. Så fint, men varmare än helvetet. Jag återkommer med ett filmklipp och några bilder tror jag.
Morgonens gröt var somrig. Jordgubbar och ananas.

Vädret är lynnigt i Berlin. Solen skiner och det är t-shirt-väder. Ett ögonblick senare ösregnar det men solen vägrar att gömma sig och jag tror jag ser en regnbåge för första gången på flera år. Det doftar blöt asfalt och fåglarna verkar tycka livet är ball. Ösregnet kan inte hindra mig från att handla mat.

När jag kommer till Veni Vidi Vegi på Pücklerstraße parkerar jag Nina och eftersom jag har tappat bort låset får jag hålla tummen för att ingen knycker ‘na. Affären är modell jävligt liten men innehåller många gånger mer gott än ett gigantiskt Ica Maxi. På Ica Maxi har man rätt så bra koll på vad som är veganvänligt, men i Tyskland är jag tillbaka till att läsa innehållsförteckningar. Men inte just här, för eftersom att allt i butiken är djurfritt så jag går efter vad magen tycker ser gott ut och ba drar ner det i korgen. Förutom mat finns det även kläder, böcker, naturläkemedel och djurfoder. Jag fortsätter tills något i mig säger stopp, ser att Nina snällt står kvar och kommer sedan hem med historiens tyngsta ryggsäck.

Var: Pücklerstraße 32 i Berlin – Kreuzberg (karta)
Webb: www.veganladen.de

Johnny försöker få Liselott att brista ut i skratt. Som han alltid har gjort. 29 år är det nu sedan de stod där i kyrkan och lovade varandra evig kärlek. Bortsett från grisfesten på Lanzarote -89, då Johnny var lite väl förfriskad och ”råkade” kyssa en finska, har det varit precis det – kärlek.

Johnny har ofta jeans-väst. På fredagarna brukar de ta en öl på krogen i Åkarp och de heliga lördagarna är dedikerade till mys i soffan med tacos och Vem vill bli miljonär. Liselott fixar naglarna då och då. Hos Marianne.

Eftersom Kristi himmelfärds och klämdag innebar några extra dagars ledigt så passade Johnny på att bjuda med Liselott på en weekend till Berlin. Sånt kan de unna sig nu när barnen är vuxna och har sina egna liv. Livet är härligt här, tycker Liselott. Inte så mycket press. Johnny gillar främst ölen och de starka korvarna. Ikväll är det hem till Åkarp igen – till vardagen och allt vad det innebär, men här och nu mitt i soliga Tiergarten, är det bara dem.

Efter att ha suttit och druckit kaffe med två papegojor på Slörm bytte jag till Hans Wurst, som nog är det finaste café en vegan kan tänka sig. Här sitter man i en schleten soffa på en uteservering, surfar trådlöst och lyssnar till bra musik samtidigt som priserna dessutom är i nivå med den lilla portmonnän.

På helgerna är det stor brunch, som är rena lyxiga smörgåsbordet för en vegan, men på vardagar är det lunchmenyn som gäller. Allt är vegan och till lunch kan man t.ex. få pasta med sparris och rom, stenbakad pizza, tofuburgare eller en sandwich med tofu som jag valde. Mackan innehöll, förutom rökt tofu, en god dillsås, tomat, sallad och rödlök och serverades med en mindre sallad och lite vinäger på det.

Förutom att mitt tangentbord är nerflottat av vinäger kan jag inte komma på något som är negativt med det här stället. Det skulle möjligtvis vara den skuggade uteserveringen men som dock inte är något att gnälla över en svitt sommardag som denna.

Betyg: 5/5
Pris: 4,50€ för en tofu-sandwich
Var: Dunckerstrasse 2a i Berlin – Prenzlauer Berg (karta)
Web: www.myspace.com/hanswurstvegancafe

Glassen låg och i magen och gottade sig som bäst när jag tyckte det var dags för lunch. I Friedrichshain ligger Yoyo som är ett snabbmatsparadis utan några som helst djurrester på menyn. Vi snackar wraps, burgare, sallader, pizza, soyashakes och smoothies. Vill man gotta ner sig riktigt i menyn kan man göra det här, men man får akta sig så att man inte får syn på banana-split-bilden. Den ser jobbigt god ut. Yoyo är lite av vad glassbilen var när man var liten. Man vill så ofta, och borde lika ofta.

Bland ett tjugotal burgare lyckades jag tillslut bestämma mig för en seitanburgare med sojaost. Har inte ätit så många seitanburgare i mina dar, men om man jämför med Yellow Sunshine så var denna i en helt annan, högre liga. Alltså osten. Smälte. Dressingen. Nom. Nom. Att man sen får sitta i Berlins härligaste område är bara ett plus. Förutom Märta och punkaren som tryckte i sig sin burgare på blott en minut, så var det lugnt och ensamt. Innan jag gick där ifrån körde jag tummen i luften och fick ur mig ett ausgesucht, utan att veta om jag gjorde bort mig eller inte.

Betyg: 4,5/5
Pris: 4€
Var: Gärtnerstraße 27 i Berlin – Friedrichshain (karta)
Webb: www.yoyo-foodworld.com

Mitt planlösa cyklande runt stan gör, inte bara ont i rövva, utan även så att jag hittar alla de fina ställen som jag aldrig skulle hinna finna till fots. Under min kvällstur igår fann jag Tanne B, en glassbar med sojaglass och vegansk sorbét. Trots att solen hade gått ner så hade jag inte varit blyg för några kulor, men eftersom det var stängt kunde jag inte göra så mycket än att cykla hem och sura.

När jag hade lyssnat klart på radiokanalen som är menad att lära mig tyska men som inte ger mig något annat än avdankade 60-talsklassiker på huvudet, sken solen nåt så inåtta helvete. Jag tog mig dit igen, och i morgonsolen var uteserveringen bra mycket mer inbjudande än vad den var igårkväll. Valde de två varianter av sojaglass som de hade för dagen – vanilj och choklad också en kaffe med sojamjölk på det. Förutom vegansk sorbét med smakerna mango, jordgubb och skogsbär fanns det även möjlighet att få det serverat i ett rån utan mjölkpulver men det blir ju Frydas så törstig av förstås.

För att nämna någonting om hur det smakade, så var det inte riktigt vad jag hade hoppats på. Det är det här med förväntningar. Ställer bara till det. Låg ju hela natta och drömde glass och fickrunkade sen hela vägen dit. Chokladglassen var godare än vaniljen, men båda var tämligen frostiga och inte så krämiga som man vill att glass ska vara.

Men! MEEN! Sen när jag satt där och solade snudan som bäst – och det är mycket möjligt att jag har fel, så tyckte jag mig kändisspotta lite! Heidi Klum var det inte, men kanske hennes man, Siiiil. Han såg ut sådär som man har sett honom ju. Stor och brun med solbrillor. Imorgon när sitter jag där igen och provar mangosorbét ska jag med ena handen i fickan, hålla tummen för att frugan knallar förbi.

Var: Eisenbahnstraße 48, Lausitzer Platz i Berlin – Kreuzberg (karta)
Webb: tanneb.de

Det är bara till att tacka Google för att jag inte missade Eurovision igår. Första bästa sökresultat fick duga och efter en kvarts cyklande smög jag in på en trång gaybar i Schöneberg. Stämningen var såklart på topp en kväll som denna, och när Sakis från Grekland slet av sig tröjan och hoppade upp i split visste jublet inga gränser. Ju längre kvällen gick, ju mindre svensk blev jag och när programmet var över och Alexander Rybak hade charmat allas hjärtan fanns det inga tvivel på att jag var något annat än en norrman.

Imorse var jag på loppis på Boxhagener Platz för att leta efter ugglor, men hittade mest punkare. På väg hem stannade jag till vid Am Zeughaus och kunde inte riktigt hantera det jag, till en början, höll på att passera. Stod först och njutsamt granskade men när jag trodde att jag hade valt ut några favoriter övergick jag i fullständig ambivalens. Det var för svårt. Jag cyklade, med ett tungt hjärta, tomhänt därifrån men tänkte att jag kanske kunde sova på saken istället.