Under min kvällspromenad, inom en radie av 500 meter från huset, hittade jag tre nya ställen. En S&M-klubb, en porrbio och ett vegetariskt/veganskt soppställe. Jag borde öppna ögonen mer. Kände mig inte riktigt mogen för de två förstnämnda, och läder är ju inte direkt vegan, så det fick bli en oskyldig soppa till lunch istället. Alla soppor är vegetariska och kanske 3-4 är vegan. För ynka 2,90€ fick jag en krämig spenat- och kokossoppa som var nom-nom. Jag tackade och berömde tanten bakom disken för soppan, men förklarade samtidigt att jag inte var riktigt nöjd. Det fanns lite plats kvar i magen. Eller kanske inte, men jag var sugen på en hot-dog okej.

Fanns ganska så många olika korvar att välja mellan, en del av menyn ser man på bilden. Jag tog en hot chili korv och jag vet inte om det var ett så klokt beslut. Het mat är inte inte min starka sida och när svetten lackades i pannan och mina glasögon sakta men säkert gled ner för näsan så frågade, vi kan kalla henne Ilse, ifall allt var okej. Mycket gott, svarade jag. Men starkt. Hon såg nöjd ut, som om hon visste om att jag inte skulle hantera den. Men hon ska veta en sak. Jag gillade hennes lilla sopp- och korvkök och det, det tänkte jag visa genom att gå dit igen. Nuuue.

Uppdatering: Ilse vilar lördagar och söndagar.

Betyg: 4/5
Pris: 2,90 för soppa och 1,80€ för en hot dog
Var: Friesenstraße 6 i Kreuzberg, Berlin (karta)
Web: www.hot-pot-soup.de

Jag har aldrig varit i Italien men på Wrangelstrasse i östra Kreuzberg ligger ett fint litet italienskt café som förstärker min reslust söderut. Innanför väggarna är det vitt, mysigt och lantligt inrett, men på uteserveringen kontrasteras det med rosa parasoll och färgglada blommor på vita plastbord. Det här stället är mest känt för sin hemgjorda glass men om man först vill bottna med en lunch så finns flera veganska alternativ. Jag gillar att det i Berlin finns en omtanke och förståelse för de som av olika anledningar inte äter djurprodukter, och utan för den sakens skull vara ett uttalat veganhak.

Sen glassen ja. Så otroligt många olika sorbét-sorter att välja på, tyvärr ingen sojaglass dock. Men det känns så genuint och kärleksfullt. Det är stora bitar av frukt i glassen och inte snålar de med mängden heller. På bilden syns Waldbeere och melon och är tveklöst den bästa sorbét jag har ätit. För den som inte är övertygad än så finns bilder på deras hemsida som öppnar min mun på glänt och får salivet att rinna ned för hakan.

Gemelli
Adress: Wrangelstrasse 67 i Kreuzberg, Berlin (karta)
Web: www.gemelli-berlin.de

Kladdig chokladbotten. Glasyr, bananer, grädde, strössel och röda vinbär. Filt, gräs och kvällssol. Väldigt mycket sött, lite kontrast-syrlighet och ett mångdimensionerat bubbel i magen. Precis som en sommarkväll i parken ska smaka.

Chokladtårta med banan och röda vinbär

Botten:

• 3 dl mjöl
• 2 dl soja- eller havredryck
• 150 g mjölkfritt margarin
• 2 dl strösocker
• 2 msk kakao
• 1 msk vaniljsocker
• 2 tsk bakpulver
• 1 krm salt
• Ströbröd eller sesamfrön

Chokladglasyr

• 100 g mörk blockchoklad
• 80 g mjölkfritt margarin
• ½ dl strösocker
• 2 msk soja- eller havredryck

Topping

• 2 bananer
• 2 dl soyatoo-grädde
• Jättemycket vinbär
• Chokladströssel

Sätt ugnen på 175°C.
Värm upp margarinet i en kastrull och häll sedan över växtdrycken och låt det svalna i en bunke. Blanda de torra ingredienserna till kakan och vispa ner i vätskan till en trögflytande smet.

Smörj och bröa en form med löstagbar kant. Häll smeten i den bröade formen och grädda kakan i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter. Låt kakan svalna.

Smält blockchokladen tillsammans med margarinet och strösockret och tillsätt sen växtdrycken. Låt glasyren stå på kyla i ett kallt vattenbad ett tag så att den stelnar lite. Bred sedan på smeten över den svalnade kakan.

Täck botten med skivade bananer och grädde, strö över strössel och försök sedan att helt dölja kakan med syrliga vinbär.

Det tog sin lilla tid. Några månader va. Jag visste att korv och pommes inte skulle göra mig till en lyrisk McDonald’s-unge och precis därför har jag valt att äta annat varje gång jag varit på Yoyo. För Yoyo är perfekt med gränsen till fulländat. Seitan är himla fint och jag är glad att korven var gjord av det. Bättre än soja tycker jag. Men pommesen h-e-r-r-e-n-g-u-d. Kan man göra burgare, pizza, wraps och allt annat bättre än alla andra så borde man iaf kunna få till någorlunda pommes. Men dessa är  inte roliga nånstans. Så jag åt korven och lämnade kvar ett hav med pommes till diskarna. Nu ska jag bara testa deras Banana Split också så är säkert allt glömt och förlåtet.

Yoyo Foodworld
Pris: 4€
Var: Gärtnerstraße 27 i Berlin – Friedrichshain (karta)
Web: www.yoyo-foodworld.com

Sen har jag gått med i Matbloggar.com och för att få det är man tydligen tvungen att länka från sin blogg. Så vassego: www.matbloggar.com

4 kommentarer

En tio minuter msn-konversation som tydliggör alla de anledningar som finns till att äta falafel, precis innan sängdags, på Dürüm Kebap Haus i Dresden.

Fido Jag var på väg hem.
Appi jaaaa?
Fido Tänkte, en falafel hade vatt fint.
Fido Gick in. Möttes av en tjej direkt. Hallå! Va vill du ha?
Fido Ja ba: Falle! Utan yoghurt. Hon ba: Vegan? Ja ba: Jaja!
Fido Falafelgubben kastade bröden i luften. Så himla fin.
Fido Nån sekund senare kom hon med te till mig.
Appi te! så fint
Fido Så jävla grönt te.
Fido iallafalli.
Appi jaaaa
Fido Tog fallen. Satte mig på gatan o nommade.
Fido Tänkte: Vilka trevliga människor. Måste in o tacka.
Fido Gick in. Tog en rövare!
Fido - Ja asså jag kommer från en suiidisch niuspejpor.
Appi haha åh
Fido – Ville ba säga att det var den bästa falafen jag ätit och att ni var så himla goa.
Fido Hon ba: Vill du ta lite bilder?
Fido Ja ba. OM!
Fido Då jävlar du.
Appi jaaajaa?!
Fido De fixade till sig.
Fido Höll en falafelboll i en spade o posade som aldrig förr.
Fido *to bild*
Fido Hon ba: Ja få se!
Appi guuu så fint
Fido Jag var så glad när jag gick därifrån.
Fido På gatorna var det sambadans och jag fick klappa vovvisar.
Appi åh det låter ljuvligt du, bubbel i livsmagen va, förtjänar du nelly.
Fido MMM. Ja ba: Får jag klappa dina vovvisar?
Fido *skithård punker*
Fido Hon ba: Ja, kanske.
Fido Ja ba: Fan menar hon me d? *klappade ändånn*
Appi spelade svår bara! klappa allt du kan menade hon
Fido Gjorde jag.
Appi bra

Redan i Berlin hade jag väl planerat att se på film på den magnifika freiluftkinon i Dresden. Jag hade läst att det skulle vara den ”Vackraste utebion i Tyskland” och det räckte gott för att jag skulle bli ti maj. Dessvärre hade jag bara två filmer att välja mellan, lite pest eller kolera skulle man kunna säga. Antingen kunde jag se en musikdokumentär om Pink Floyd eller en romantisk komedi med en tyskdubbad Dustin Hoffenmann. Dustin är visserligen till åldern kommen numera men med sin charm var han ett klart bättre alternativ framför två timmars gubbmusik.

Sen när jag satt där och väntade på filmen med min mörka Krusovice och mina sockrade popcorn med ett upplyst Altstadt som kuliss, kände jag någonting som man inte är så bortskämd med. Jag kände en löjligt, och då menar jag löjligt, ren och skär lycka. Jag såg antagligen så jävla dum ut där jag satt med anletet utbrett av ett Fido-flin och händer och knän fulla av godis. Sket la jag i. Men så mörknade himlen till på en sekund. Med flinet i bevar vände jag mig mot tanten som satt brevid mig och sa: Es regnet! Nänä, sa hon och skakade på huvudet. Trodde mig inte nånstans. Jag visade droppen på min arm och nickade nöjt och instämmande. Hon rynkade pannan mot himlen och mannen framför vände sig om mot mig och log sådär hjärligt och förstående.

Men sen samtidigt. Såklart. Kunde jag inte låta bli att känna ett vemod över att det här antagligen var nu och aldrig mer. Varför finns inte sånt här hemma? Jag kan tycka det är onödigt att behöva sätta sig på en buss till Tyskland i 9 timmar för att få må som man ska. Jag vill ha en. Jag vill ha en vid Slottsmöllan med ett upplyst Malmöhus i bakgrunden. Jag kan ta på mig att poppa popcorn.

Hej! Elba här. Jag är från Meißen, Sachsen i östra Tyskland. Har varit med ett tag. En dam i sina bästa år, om du frågar mig men det ska du inte. En het lördagmorgon mötte jag en svettig kille från Malmö, Skåne i södra Sverige. Han stod och stirrade på mig ett tag, innan han bestämde sig för att jag var god nog för honom. Ville lappa ti ‘na. Mina slanka ben är i en klass långt över hans liga. Det började inte så bra för oss. Vi kivades. Men i alla fall. Ner i hans tygposse vart det och sen blev det ‘åååå jobbigt’ för här näst var det dags för sightseeing.

Opp i Frauenkirche skulle vi tydligen, trots hans märkbart nervösa höjdskräck. Halvvägs upp mötte vi årets fågel 2007, en tornfalk, och ett tag trodde jag att han skulle skita på sig av upphetsning. ”Fido”, sa jag med en lugn och förtroendeingivande röst. ”Det är en död, uppstoppad fågel som hänger i ett snöre bakom en plastruta.”
Han ville inte lyssna. Men han släppte tillslut blicken och slutade att fotografera. Sen så stod vi där uppe, i den 36°-värmen, lyssnade på kyrkklockan och blickade ut över min hemstad. Fido höll hårt om räcket som skiljde oss (honom) från ett 50-meters fall mot döden. Han mumlade någonting om någon som hette Pia och jag kunde inte låta bli att hoppa in som stand-in-mamma. Jag har ju själv aldrig fått äran att lära någon att flyga, och den här stackarn var ju kanske inte direkt ett substitut för min avsaknad. Men ändå.

Vi behövde svalka av oss med en apfelschorle, så vi tog en fika halvvägs upp till slott Albrechtsburg. Det är så pass högt upp att vinden svalkade lite och när Fido bjöd på smörgås inlindad i plastfolie fick vi låtsas att vi var efterblivna för att inte verka oförskämda som hade med oss egen mat. Men det var charmigt.
Vi klappade katt i en halvtimme för det var alldeles för länge sen, men när solen ville tacka för sig och tänka på refrängen så fick jag snällt följa med på tåget tillbaka till Dresden med min nya vän.

En annan vegetarisk restaurang i Dresden är Electric Lotus, som blev något av en favorit. En favorit får man nog kalla det när man hinner med det dubbla besöket under en kort helg. Inriktningen här är indisk mat med det ayurvediska tankesättet som grund. Tydligen ska man anpassa sin mat efter vilken typ av Dosha man är.

Det är möjligt att det lutar åt en i ”Vata” eller möjligen en ”Kapha” i mitt fall, men när jag stod där och tittade på menyn så fick mitt val av måltid mer ta hänsyn till den hungriga varg jag var. Nästintill allt var veganskt och för min del lät en Slumdog Curry spexigt.

Tyvärr visade sig detta inte alls vara en succé. Maten var smaklös och knappt fisljummen. När en kille malligt gick förbi mig med sina rykande heta bolognese drog jag en sån där djup suck som bara Appi kan göra. Men jag är inte den. När jag märker att personalen är varm och uppriktigt omtänksamma så blir jag så svag. Jag återkom nästa dag för en soppa till förrätt och en marsipanpudding till efterätt och kände mig sen rätt go och gla.

En nätt liten lista på fler veggo-restauranger i Dresden:

Electric Lotus, Louisenstraße 58
Café Aha, Kreutstraße 7
Eiscafe Talisman, Alaunstr.
Neumann’s Tiki, Görlitzer Str. 21
Fairtrade Kontor, Pulsnitzer Straße 1
Mr. Clou, Webergasse 1
Devils Kitchen, Alaunstr. 39

Efter några månader i Berlin tyckte jag att det var dags för en utflykt till Dresden. Jag veeet att man egentligen borde gå igenom stadens sevärdheter innan man ens börjar sniffa på nöje och njutning, men inom loppet av 1,5 timme hade jag redan börjat utforska två av stadens veggorestauranger. Historiska byggnader och allt annat som man ska ha sett står kvar till efter maten, så även i Dresden. Jag gick ut stenhårt genom att prova på Devils Kitchen där det bland annat serveras vegetariska burgare, sandwiches, hot dogs, soppor och sallader. Inte allt är vegan, eller vegetariskt heller för den delen men köttet får ändå bektraktas som en minoritet på menyn. Väggarna var dekorerade med djävulskt nakna töser med gaffel, svans och klövar.

Men en burgare var vad jag var ute efter och då hade jag tre olika att välja mellan. Jag valde en potatis- och bönburgare för 5,90€, och det är möjligt att den inte ser mycket ut för världen men ibland säger inte en bild tillräckligt. Att gnälla över för mycket mat känns lite som att klaga över värmen under våra två veckors-somrar. Men alltså… den var lite för stor. Jag vill kunna äta med händerna men nu var truten dessvärre inte tillräckligt bred, eller hög för den delen. Istället blev jag tvungen att först äta locket och sen med kniv och gaffel försöka få i mig resten utan att tallriken såg ut som ett slagfält. God var den dock, med den vaga förnimmelse av grundskolans potatisbullar. De brukade jag uppskatta. Åt alltid så många man fick, totalt dränkta i lingonsylt.

Devils Kitchen hittar man på Alaunstraße i Neustadt och jag vet inte om jag någonsin har sett så mycket emo-ungar förut. Jag kände mig helt utanför. Det var som om jag var den enda som inte var femton och lyssnade på Tokio Hotel, eller vad det nu är som kallas emo nu för tiden. Istället gammal. Som en sån där förälder som de suckar åt för att man inte hänger med i ungdomskulturen. Sen mindes jag bittert hur jag, på hotellrummet kvällen innan, hade kört genom hela ”Gold” med Lionel Richie. Ville böla.

Men som sagt. Det finns mycket mer att se och äta i Dresden. Jag vart alldeles hänförd och överraskad men mest av allt var helgen en enda stor och snäll klapp på magen. Jag åt marsipanpudding till frukost, besökte ”Tysklands finaste utebio”, fick en en tysk tågkonduktör till vän och utan att jag knappt visste ordet av det själv lekte jag fotograf för en svensk dagstidning.

Hälsningar,
Cliffhangern Snudansson.

Devils Kitchen
Alaunstraße 39 i Dresden (karta)
www.devils-kitchen.eu