Hej min banana split och hejdå vi ses inte igen
Jaha. Ja-ha. Hade bara hållt på den i fyra månader. Ville att den skulle få mig att skratta eller åtminstone utlösa det där flinet när något är alldeles för bra för mig. Men det är ju det där med förväntningar igen. Skyhöga förväntningar som trappas upp parallellt med inbillningen om att en efterätt skulle vara mer betydelsefull för livslyckan än röda huset på landet med katterna och ugglan i trädet. Men ja. Blir ju som det brukar. I livet och sådär. Man vet ju det, men ibland är man bara inte cynisk i tid.
Men ja igen. Det var två övermogna bananer som tillsammans med tre kulor vaniljglass badade i sprutgrädde och chokladsås. Det var gott, det var inte det, men det skulle ju vara mer. Ju.
Om man vill se en bild på hur den skulle/borde se ut så kan man göra det här. Det är ju den bilden som mitt stackars lilla huve har gått runt med. Ungefär likadant var det i helgen när jag skulle se Magnolia Electric co. För att göra en lång kväll kort så slutade min finstämda jagvillhadigiminnetföralltid-konsert med att Jason Molina spexade med solglasögon och spelade tennis med gitarr och skumgummiboll. Snopet är det mest adekvata ord kanske.
Kanske gillar du:
2 kommentarer2 kommentarer
vilken bluff!! förstår att dina förhoppningar var på topp efter den bilden. inte konstigt man blir besviken då inte.
förståerligt, jag med! höhö