I Sverige är vi måna om våra husdjur
SVT tar tillbaka ett programsinslag där Husdjuret Marsvinsson skulle ligga på grillen. Det skulle uppröra och väcka känslor. Tro fan att det skulle. Jag förstår att folk blir upprörda och tycker synd om familjen som lade ut sitt marsvin på Blocket utan vetskap om att det skulle bli serverat på bästa sändningstid. Bästa sändningstid ja. Det är då, ungefär två timmar efter att gemene Svensson-familj suttit vid middagsbordet och, helt befriad från eftertanke och reflektion, avnjutit industriproducerad gris.
När jag var liten parvel spelade jag fotboll många dagar i veckan. När Svenne-Johan en gång kom till träningen och berättade om sitt marsvin så satte muslim-Murat i halsen. – Nänä, vadå? Har ni en gris hemma? Smottsit! Alltså nä, förklarade Svenne-Johan, ett marsvin är ingen gris även om det kan låta så på namnet – marsvin är ett husdjur.
Husdjur äter vi ju inte. Vår matkultur tillåter det inte. Det handlar alltså om gränser som vi ritat ut mellan de olika djuren i vårt samhälle. Här äter vi inte vår hund, flamberar inte marsvinet på bästa sändningstid och aldrig i livet att Svennis skulle få agera halsvärmare åt någon fläskig kärringajävel. I ett annat samhälle, kanske i Kina, kanske i Peru skulle det kunna se väldigt annorlunda ut.
Jonathan Safran Foer förtydligar och sätter fingret på dessa ”species barriers” i sin bok Eating Animals då han skriver om Knut, isbjörnen som ligger alla tyskar varmt om hjärtat. Djurskötaren på Berlin Zoo fanns hos lille Knut 24 timmar om dygnet, matade honom med nappflaska och spelade gitarr för honom när det var läggdags. Knut tillägnades podcasts och fick egen webcam. Knut enade folk. Knut blev maskot för Berlins hockeylag. Knut pryder idag de allra flesta turistplagg man kan tänka sig. Men bara några meter ifrån hans inhägnad står en korvkiosk som säljer ”Wurst de Knut”, innehållandes ett annat djur som är minst lika intelligent, känslomässigt välsignat och söt som Knut. Species barrier var det ja. Helt okej?
Fredrik Lindström har många poänger i sin artikel som publicerades i Aftonbladet igår. (Kommentarerna som följer är i sig rena nöjet.) Kanske är det på tiden att sluta blunda, att faktiskt tänka efter lite, läsa på lite och sen inse att industrin varje dag lurar upp folket på läktaren med sina påhittade visioner om hederlig mat och god djuromsorg.
Kanske gillar du:
26 kommentarer26 kommentarer
Himla bra fido! Himla bra Svennis! Även utan frukostgröten.
Bra skrivet!
det här är fantastiskt bra skrivet.
Du har helt rätt, fattar inte hur folk tänker. Antagligen inte alls..
bra!!
Varför Svennis har krage? Sjul?
Jag håller med dig. MEN: åtminstone har de flesta människor NÅGRA gränser om vilka djur de tycker det är ok att äta. Hellre det än helt fritt fram att äta vad som helst utan att samhället reagerar med starka känslor. Jag tycker att hela idén med programmer Landet brunnsås, var det?, är vidrigt, men men så ser samhället ut, runtomkrig oss vegetarianer/veganer.
Det är en diskussion som liknar den om jämställdhet och kvinnors rättigheter: västvärlden är inte perfekt, men åtminstone har vi kommit lite, snarere mycket, längre än andra kulturer och det ger OSS, DETTA SAMHÄLLE ett moraliskt överläge tycer jag.
Virginie P. » Sjuk i huet.
så bra skrivet, det är enbart våra kulturer som skiljer på vilka djur som är ”ätbara” och inte.
detta hade skapat en fantastiskt bra debatt om skiten sänts på tv.
bra skrivet, förbaskat bra skrivet!
Har länge funderat på att köpa den boken, är den värd priset?
Vi vill ha den boken, vi vill haaa!!
Robin » Värd alla kronor.
[...] Vegankrubb har skrivit en rätt härlig diss av programmet här. Fredrik Lindström har skrivit en intressant krönika om programmet som blev stoppat – ett där de köper ett marsvin på Blocket och steker på tillsammans med en inbjuden peruansk familj – där han ifrågasätter varför en familj ska behöva oroa sig för att fördömas för sitt lands matkultur (marsvin är tydligen inte ovanligt på middagsborden i Peru) medan vi själva sitter och äter annat tveksamt utan att det ifrågasätts. Dock utan att bli alltför radikal: ”Jag säger inte att man inte ska äta djur.” Nej, tänk om han hade sagt det. ”Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.” Och det kan jag inte annat än hålla med om. (Men jag är ju redan vegan, så om jag säger något sådant är jag en self righteous och pompös besserwisser). Veganmage har skrivit om tv-programmet, Lindström och, ännu mer intressant, om Foer (har nån läst den? Jag håller på me’n) här. [...]
då ska ja införskaffa mig den genast.
(och ja, lindströms krönika är klockren. den svenska matkulturen och inställning är så motsägande till sig själv. tycka synd om djuret och sen käka det på sin kvällsmacka? hmmm… det är skumt det där.)
ELLER HUR! Sitter och beklagar hur illa det är med en påse chickennuggets i ena handen och en bit fläsksvål i den andra. Kasta inte sten i glashus som farfar alltid sa…
(hallå gör nu berlinsk veganguide! snälla…)
Ja, det är ett jävla hyckleri.
Min kollega skulle köpa kyckling, då sa jag ”ha det så trevligt med nya husdjuret!”
Olga » Hon ba: MÄH!
hemlig beundrare » Just ja! Herregud va man lovar och glömmer bort. OK, jag ska försöka!
Vilda: jag har alltid varit en stor beundrare av Foers skönlitterära underverk. Så går han och skriver en bok om köttätande och jag tänker att jag hamnat i paradiset. Efter att ha läst den känner jag mig dock aningen ambivalent och vet inte vad jag ska tycka. Vilket nog är tanken med boken i och för sig. Dels för att boken är ambivalent; den kritiserar industriell boskapsuppfödning men samtidigt sympatiserar Foer ganska mycket med småskaleliga ekouppfödare, särskilt när dessa hotas av de stora industriella komplexen. Dels för att han alltid talar om kött och vegetarianism, inte mjölkprodukter och veganism, vilket om man är kritisk mot industriell boskapsuppfödning borde vara en självklarhet.
Det gör mig glad att han är kritisk till Pollan däremot och jag gillar dissen av konsensusteorin (som innebär kort att människor kommit överrens med djuren för längesedan att dessa skulle bli omhändertagna och skyddade mot att människan skulle få avkastning i form av ägg/ mjölk eller kött). Jag vet inte om det var Foer själv eller någon han citerade som sa att konsensus i all ära men även om ett gäng djur kommit överrens med ett gäng människor för ett par hundra år sedan betyder inte dessa djur kunde tala för hela rasen och de nedkommande generationerna.
Vad säger du?
vilda » Ja, jag håller med dig – den är till viss del ambivalent. Kan hända att han försöker nå en större målgrupp och för att istället rata allt som har med boskapsuppfödning att göra försöker han fånga, inte nödvändigtvis möta, den gemena konservativa amerikanen på halva vägen. Men jag gillade boken, den fick mig många gånger att både tänka om och tänka på ett nytt sätt – även om jag redan ”vet bättre”.
Bra skrivet- tyvärr så används denna koppling ofta för att rättfärdiga ”exotisk” köttätande, valjakt osv. Om vi får äta fläsk, så får de grilla marsvin. Om vi får slakta kor så får de jaga varg. Första premissen (”vi får”) ifrågasätts sällan. Om man gör det så är man ”extrem”. :/
Eller hur, samma med noshörningsungen på 90-talet. Noll koppling över huvudtaget. Dessutom är det så många självutnämnda djurvänner som äter kött, minns ett avsnitt av Halvåtta hos mig där en person blev så upprörd över att bli serverad kalvdans eftersom hon var ”djurvän” men hon högg gladeligen fläskfilén som serverades till huvudrätt.
Håller helt med! Folk blir så jävla upprörda när dem hör att man äter hundar i kina. Ja jävlar vad hemskt! Jag tycker också det är fruktansvärt. Men det är minst lika fruktansvärt att vi här i Sverige gör exakt samma sak med grisar, kossor och kycklingar. Enda skillnaden är att människor i Sverige inte har någon personlig koppling till dessa djurarter. Det är nästan pinsamt hur låg intelligensnivå vissa befinner sig på.
som alla andra skrivit, så skall jag också skriva: fett bra skrivet. För många ”skriva”, fast i olika böjda former, i den där meningen.
Har själv använt mig av det argumentet några gånger, till exempel när folk blir till sig över att dom dödar och käkar katt och hund i Asien, eller när de ser bilder på säljakt och tycker så synd om dessa stackars, söta, oskyldiga djur. Vad är det för skillnad mellan grisen som ligger på din tallrik och som du avnjuter nu, och katten på kinesens tallrik som han avnjuter nu i en annan del av världen? Hur kan din gris död vara mer moraliskt försvarbar än kattens?
Ju sötare ett djur är (eller framställs i media) desto mer värd är den att leva i fred. Också går det ju en bra bit tillbaka i tiden vilka djur vi tycker passar i våra hem, och vilka som passar i våra magar. Som Laks skrev så tror jag med det till stor del handlar om personlig koppling. Hur många i Sverige har nån kontakt med en kossa? Hur många myser med en gris? Hur många ser en levande kyckling? Man ser bara det där färdigstekta köttet på sin tallrik – och det tillhör inte något. Det bara finns där, som trollat från ingenstans. Man ser inte djurens ansikte, inte hur deras liv spenderats i små boxar, inte hur deras familj blir bortfraktade och slaktade. Det är bara kött utan ansikte. Och visst, det är ju lättast så. Inget dåligt samvete. Men så blir ju 99,8% uppvuxna med det. Och blir man uppvuxen med det är det ganska lätt att hålla fast vid.
Men jag ska inte predika för mycket, är bara vegetarian. Än så länge. Får bli vegan bit för bit med tiden, fast medan jag bor hemma är det inte ens lönt att föra på tal. Men sen har jag inte planer på att bo hemma särskilt länge till. Bara ta studenten, skaffa jobb och leta lägenhet, jarrå : >