Efter att ha avslutat 2009 i en stuga i mörka skogen inleder jag första dagen av 2010 med att ligga influensasjuk med Svennis och chipspåsen på bröstet. Bättre kunde det ju få börja.

I ett tidigt kyligt 2009 drömde jag mig bort med Anna Järvinen. Tog bussen söderut med Camera Obscura och med Maccabees i öronen pinnade jag varje dag ner längst Skalitzer Straße för att äta glass. Bölade till en kass konsert med Magnolia Electric Co. och spelade fiol med Tiny Vipers om nätterna. Käkade frukost på Morgenrot med Iron & Wine, solade näck i Tiergarten med Marcus Krunegård och spelade efterfestpingis i Kreuzberg med Norman Palm. Drack öl med Yeah Yeah Yeahs på Club der Visionaere. Saknade Malmö och två katter på bröstet till J. Tillmann. Ville baka kakor med Langhorne Slim.

Kom hem och [ingenting] blev soundtrack till en vardag med katter och ett minne av en iskall kväll i Lund. Njöt av livet under Monsters of Folk-konserten och M. Ward blev den trygga stöttepelaren till det som återstod av året. Sammantaget 69 bra låtar som får mig att minnas de fina små stunder under mitt 2009. Länk till Spotify-listan.

Så här 20 år efter muren föll passar jag på att lägga upp en bild och recept från en sommarmorgon i Berlin. Jag hade bakat bagels. Snart återkommer jag med fler bilder från Berlin. Kanske också en liten veganguide till stan, har tänkt göra den länge nu och blir det inte av snart så kommer minnet mitt svika.

Men nu är det november. I morse hade jag så mycket mer värme i sängen än på väg till jobbet. Majlis tittade ut och bad mig stanna hemma, men trots förvarningar och regn kom jag upp på cykeln och väl där kunde jag inte riktigt bestämma mig för ifall det var ett tecken på styrka eller ren idioti. Idag den 9 november är julstjärnan uppe och tillsammans med vaniljsås på morgongröten sajjer vi tommen app!

Dagens soundtrack.

Bagels med sesamfrö och pumpakärnor (10st)

• 12 dl vetemjöl
• 5 dl vatten
• 2 msk ljus sirap
• 25 g jäst
• 2 tsk salt
• Pumpakärnor
• Sesamfrö

Kanske var det igår som jag för sista gången i år strosade runt i shorts och t-shirt. Imorse vaknade jag av kylan och mindes hur det var innan sommaren kom. Må så vara att sommaren är över även här och att täcket inte riktigt räcker till, men nu är det annat som ska värma mig. Jag sätter stopp för sommarinläggen med en fika och en lunch från Majas Deli i juli månad. Majas Deli är ett fint litet fik på Pappelallee i Berlin (U2 till Eberswalder Str.). Dessvärre var varken chocolate cheesecake:n eller tofu-mackan nån upplevelse, men veganpippin hjälpte mig att äta upp så att jag slapp skämmas. 86 dagar kvar till julafton!

Hallå! Fryde Snudansson här! För en stund sen var jag vansinnig på omkring 40 000 människor. Det är nämligen så att det årliga maraton-loppet just nu äger rum i stada och precis överallt kutar det människor där det är menat att jag ska cykla för att komma hem.
Innan dess var jag en glad laxafitta som hade tillbringat två timmar med Hans Wursts veganbuffé. Två timmar och tre monsterportioner var nämligen vad jag klarade av innan jag tillslut började skämmas, och då skulle jag nog även vilja påstå att det var ett personligt rekord.

Bordet var fullt med så mycket godsaker att det var omöjligt att smaka på allt, men på min tallrik fick det bland annat plats med pannkakor med lönnsirap, potatissallad, marinerad tofu, rökt seitan, couscous-sallad, kokt potatis, lite olika röror och en grönsallad.

Som vanligt spelades det fin musik och när det kom in en hund som satte sig vid min sida och tiggde brast hjärtat mitt en smula. Med förhoppningen om att jag skulle ha hål i hakan, lade han sig tryggt under bordet tills hans partypooper till matte skulle gå hem och KAMMA SAJ.

När jag har cyklat mina fem km och parkerat Nina i cykelstället hör jag barnen bakom mig komma springandes och skrika Cuuupcaaake! Ryggsäckarna studsar förbi mig. En helt annat spänst i dem där små, men om man ska jämföra vilja så ligger vi nog på samma nivå. Jag skriker också, fast inombords så att jag nästan imploderar. När jag följer efter dem in på Cupcake så hade man, ifall mitt utseende hade levt upp till mina 26 år, kunnat missta mig för att vara deras småskolelärare. Nu såg jag nog mest ut som deras något äldre kompis som inte lyckats skaffa vänner i sin egen ålder.

De beställer varsin chokladcupcake och försvinner sen med skateboarden under ena armen och kaka i den andra. Jag tar en äppelpaj och en kopp svart kaffe och gungar sen vuxet med det ena benet över det andra på den barnvagnsfulla uteserveringen. Två stockholmare går förbi, pekar och säger här inne har de så jäääävla goda kappkejjks! Jag håller upp min tallrik, pekar och bräker på extra utpräglad skånska ja, men äpplekaugan e fan ta maj goare. *

”Café V, ein vegetarisches restaurant”. Men den lilla firren då? Hur gick det där tyckte ni? Vad laxen har för roll på en vegetarisk restaurang kan man ju undra, men ”jag är vegetarian, men äter fisk” är ju en mångårig klassiker.

Det är fortfarande sommar i Berlin och getingarna är på en och inte verkar de vara trötta än. Jag sitter på uteserveringen under ett parasoll på Lausitzer Platz och sneglar bort mot Tanne B, caféet med den där glassen som nästan är godast i Berlin. När jag reser mig för att kuta ifrån en geting möts jag av servitrisen och min mat. Hon flinar åt min pojkiga rädsla för ett sånt litet djur och förklarar att brödet är på väg och kommer alldeles strax till mig. Jaja, ta du din tid snäckan, sa jag och klappa na’ på ändan. Nä, det gjorde jag inte alls men min bordsgranne såg ut att vara en sån som skulle kunna göra det.

På lunchmenyn fanns det två veganalternativ och jag valde en aubergininlindad tofu med tomat- och spenatsås. Sattan i det fin den du, och jag vet inte om jag kan hitta tillräckliga ord för brödet med örter, tomat och vitlök men kan ge det ett försök: Det var dögott.

Jag tackar för mig och känner hur glassen och jag dras mot varandra som om vi var gjorda för varann. Jag tror inte den rörde på sig nämnvärt, men för varje steg jag tog sjönk mitt blodsocker två hundra procent. Två kulor blåbärssorbét i strut mot trut. Sitter inomhus, på första parkett och tittar på folk som viftar bort små arga djur som sticks. När jag går hem ligger folk halvnakna och solar vid kanalen och det där med höst känns så långt, långt borta – även om den, bara några veckor bort, kommer som sig bör och dubbel-bitchslappar mitt anlete.

Betyg: 4,5/5
Pris: 7,20
Var: Lausitzer Platz 12 i Kreuzberg, Berlin (karta)

När jag vid lunch var på väg till Yellow Sunshine stannade en dam mig vid ett rödljus och frågade om vägen till Wienerstraße, och tur hade hon för dit skulle ju jag och nomma gyrostallrik. Jag bad henne följa efter mig så behövde jag inte försöka ge mig på en vägbeskrivning på tyska. OK! sa hon och såg nöjd ut. Jag med såklart. Vid varje korsning sträckte jag fint ut armarna åt det den riktning vi skulle svänga. Några minuter senare stannar jag vid ett rödljus och förväntar mig att hon ska komma upp jämte mig. Kanske småprata, kanske berömma mitt rutinerade sicksackande mellan bilarna, men istället ser jag hur hon ba bränner förbi mig och skriker OK JAG HITTAR NU TACK! Hejdå kompis, sa jag tyst för mig själv.

Jag har aldrig gått speciellt tillfredsställd ifrån Yellow Sunshine. Deras burgare är enligt min åsikt i en division under Yoyo Foodworlds, men idag var det ju gyrostallriken som gällde istället. För 5€ får man det som syns på bilden, dvs. gyrosbitar, pommes, tzatsiki och en sallad bestående av morötter, lök, alfagroddar och ruccolasallad. Efteråt luktade jag illa som tusan från flabben men var mätt och belåten. Full pott!

Betyg: 5/5
Pris: 5€
Var: Wienerstraße 19 i Berlin – Kreuzberg (karta)
www: yellow-sunshine.com

Jaha. Ja-ha. Hade bara hållt på den i fyra månader. Ville att den skulle få mig att skratta eller åtminstone utlösa det där flinet när något är alldeles för bra för mig. Men det är ju det där med förväntningar igen. Skyhöga förväntningar som trappas upp parallellt med inbillningen om att en efterätt skulle vara mer betydelsefull för livslyckan än röda huset på landet med katterna och ugglan i trädet. Men ja. Blir ju som det brukar. I livet och sådär. Man vet ju det, men ibland är man bara inte cynisk i tid.

Men ja igen. Det var två övermogna bananer som tillsammans med tre kulor vaniljglass badade i sprutgrädde och chokladsås. Det var gott, det var inte det, men det skulle ju vara mer. Ju.

Om man vill se en bild på hur den skulle/borde se ut så kan man göra det här. Det är ju den bilden som mitt stackars lilla huve har gått runt med. Ungefär likadant var det i helgen när jag skulle se Magnolia Electric co. För att göra en lång kväll kort så slutade min finstämda jagvillhadigiminnetföralltid-konsert med att Jason Molina spexade med solglasögon och spelade tennis med gitarr och skumgummiboll. Snopet är det mest adekvata ord kanske.

Under min kvällspromenad, inom en radie av 500 meter från huset, hittade jag tre nya ställen. En S&M-klubb, en porrbio och ett vegetariskt/veganskt soppställe. Jag borde öppna ögonen mer. Kände mig inte riktigt mogen för de två förstnämnda, och läder är ju inte direkt vegan, så det fick bli en oskyldig soppa till lunch istället. Alla soppor är vegetariska och kanske 3-4 är vegan. För ynka 2,90€ fick jag en krämig spenat- och kokossoppa som var nom-nom. Jag tackade och berömde tanten bakom disken för soppan, men förklarade samtidigt att jag inte var riktigt nöjd. Det fanns lite plats kvar i magen. Eller kanske inte, men jag var sugen på en hot-dog okej.

Fanns ganska så många olika korvar att välja mellan, en del av menyn ser man på bilden. Jag tog en hot chili korv och jag vet inte om det var ett så klokt beslut. Het mat är inte inte min starka sida och när svetten lackades i pannan och mina glasögon sakta men säkert gled ner för näsan så frågade, vi kan kalla henne Ilse, ifall allt var okej. Mycket gott, svarade jag. Men starkt. Hon såg nöjd ut, som om hon visste om att jag inte skulle hantera den. Men hon ska veta en sak. Jag gillade hennes lilla sopp- och korvkök och det, det tänkte jag visa genom att gå dit igen. Nuuue.

Uppdatering: Ilse vilar lördagar och söndagar.

Betyg: 4/5
Pris: 2,90 för soppa och 1,80€ för en hot dog
Var: Friesenstraße 6 i Kreuzberg, Berlin (karta)
Web: www.hot-pot-soup.de

Jag har aldrig varit i Italien men på Wrangelstrasse i östra Kreuzberg ligger ett fint litet italienskt café som förstärker min reslust söderut. Innanför väggarna är det vitt, mysigt och lantligt inrett, men på uteserveringen kontrasteras det med rosa parasoll och färgglada blommor på vita plastbord. Det här stället är mest känt för sin hemgjorda glass men om man först vill bottna med en lunch så finns flera veganska alternativ. Jag gillar att det i Berlin finns en omtanke och förståelse för de som av olika anledningar inte äter djurprodukter, och utan för den sakens skull vara ett uttalat veganhak.

Sen glassen ja. Så otroligt många olika sorbét-sorter att välja på, tyvärr ingen sojaglass dock. Men det känns så genuint och kärleksfullt. Det är stora bitar av frukt i glassen och inte snålar de med mängden heller. På bilden syns Waldbeere och melon och är tveklöst den bästa sorbét jag har ätit. För den som inte är övertygad än så finns bilder på deras hemsida som öppnar min mun på glänt och får salivet att rinna ned för hakan.

Gemelli
Adress: Wrangelstrasse 67 i Kreuzberg, Berlin (karta)
Web: www.gemelli-berlin.de