Loving hut är en restaurangkedja jorden runt som säger att man ska Go green, be veg and save the planet. Helt okej med Frydo som blev extra glad över att upptäcka att de även finns i Prag. Allt är vegan och priserna är säkerligen över medel i tjeckiskt mått, men i jämförelse med vad man betalar hemma så var jag här en stenrik svenneturist. Under besök #2 undersökte jag i praktiken hur mycket man fick för pengarna, men vid första besöket var jag aningen förlägen och nöjde mig med en currygryta med stekt tofu. Linda Dryghue tog en söt gryta med sojakött, och tillsammans med den maffiga chokladtårtan som vi så kärvänligt delade till efterätt fick vi kasta upp den dryga hundringen. Puh!

Albio Lovin’ hut
Betyg: 4,5/5
Var: Truhlárská 20 i Prag (karta)

God jul eller Vesele Vanoce. Julmarknad, snö på rikigt och tjeckisk bio som lär en ett och annat. Skinka är lika sunkigt i Prag men veganrestauranger är finare (och aningen billigare) än hemma. Brb!

En tio minuter msn-konversation som tydliggör alla de anledningar som finns till att äta falafel, precis innan sängdags, på Dürüm Kebap Haus i Dresden.

Fido Jag var på väg hem.
Appi jaaaa?
Fido Tänkte, en falafel hade vatt fint.
Fido Gick in. Möttes av en tjej direkt. Hallå! Va vill du ha?
Fido Ja ba: Falle! Utan yoghurt. Hon ba: Vegan? Ja ba: Jaja!
Fido Falafelgubben kastade bröden i luften. Så himla fin.
Fido Nån sekund senare kom hon med te till mig.
Appi te! så fint
Fido Så jävla grönt te.
Fido iallafalli.
Appi jaaaa
Fido Tog fallen. Satte mig på gatan o nommade.
Fido Tänkte: Vilka trevliga människor. Måste in o tacka.
Fido Gick in. Tog en rövare!
Fido - Ja asså jag kommer från en suiidisch niuspejpor.
Appi haha åh
Fido – Ville ba säga att det var den bästa falafen jag ätit och att ni var så himla goa.
Fido Hon ba: Vill du ta lite bilder?
Fido Ja ba. OM!
Fido Då jävlar du.
Appi jaaajaa?!
Fido De fixade till sig.
Fido Höll en falafelboll i en spade o posade som aldrig förr.
Fido *to bild*
Fido Hon ba: Ja få se!
Appi guuu så fint
Fido Jag var så glad när jag gick därifrån.
Fido På gatorna var det sambadans och jag fick klappa vovvisar.
Appi åh det låter ljuvligt du, bubbel i livsmagen va, förtjänar du nelly.
Fido MMM. Ja ba: Får jag klappa dina vovvisar?
Fido *skithård punker*
Fido Hon ba: Ja, kanske.
Fido Ja ba: Fan menar hon me d? *klappade ändånn*
Appi spelade svår bara! klappa allt du kan menade hon
Fido Gjorde jag.
Appi bra

Redan i Berlin hade jag väl planerat att se på film på den magnifika freiluftkinon i Dresden. Jag hade läst att det skulle vara den ”Vackraste utebion i Tyskland” och det räckte gott för att jag skulle bli ti maj. Dessvärre hade jag bara två filmer att välja mellan, lite pest eller kolera skulle man kunna säga. Antingen kunde jag se en musikdokumentär om Pink Floyd eller en romantisk komedi med en tyskdubbad Dustin Hoffenmann. Dustin är visserligen till åldern kommen numera men med sin charm var han ett klart bättre alternativ framför två timmars gubbmusik.

Sen när jag satt där och väntade på filmen med min mörka Krusovice och mina sockrade popcorn med ett upplyst Altstadt som kuliss, kände jag någonting som man inte är så bortskämd med. Jag kände en löjligt, och då menar jag löjligt, ren och skär lycka. Jag såg antagligen så jävla dum ut där jag satt med anletet utbrett av ett Fido-flin och händer och knän fulla av godis. Sket la jag i. Men så mörknade himlen till på en sekund. Med flinet i bevar vände jag mig mot tanten som satt brevid mig och sa: Es regnet! Nänä, sa hon och skakade på huvudet. Trodde mig inte nånstans. Jag visade droppen på min arm och nickade nöjt och instämmande. Hon rynkade pannan mot himlen och mannen framför vände sig om mot mig och log sådär hjärligt och förstående.

Men sen samtidigt. Såklart. Kunde jag inte låta bli att känna ett vemod över att det här antagligen var nu och aldrig mer. Varför finns inte sånt här hemma? Jag kan tycka det är onödigt att behöva sätta sig på en buss till Tyskland i 9 timmar för att få må som man ska. Jag vill ha en. Jag vill ha en vid Slottsmöllan med ett upplyst Malmöhus i bakgrunden. Jag kan ta på mig att poppa popcorn.

Hej! Elba här. Jag är från Meißen, Sachsen i östra Tyskland. Har varit med ett tag. En dam i sina bästa år, om du frågar mig men det ska du inte. En het lördagmorgon mötte jag en svettig kille från Malmö, Skåne i södra Sverige. Han stod och stirrade på mig ett tag, innan han bestämde sig för att jag var god nog för honom. Ville lappa ti ‘na. Mina slanka ben är i en klass långt över hans liga. Det började inte så bra för oss. Vi kivades. Men i alla fall. Ner i hans tygposse vart det och sen blev det ‘åååå jobbigt’ för här näst var det dags för sightseeing.

Opp i Frauenkirche skulle vi tydligen, trots hans märkbart nervösa höjdskräck. Halvvägs upp mötte vi årets fågel 2007, en tornfalk, och ett tag trodde jag att han skulle skita på sig av upphetsning. ”Fido”, sa jag med en lugn och förtroendeingivande röst. ”Det är en död, uppstoppad fågel som hänger i ett snöre bakom en plastruta.”
Han ville inte lyssna. Men han släppte tillslut blicken och slutade att fotografera. Sen så stod vi där uppe, i den 36°-värmen, lyssnade på kyrkklockan och blickade ut över min hemstad. Fido höll hårt om räcket som skiljde oss (honom) från ett 50-meters fall mot döden. Han mumlade någonting om någon som hette Pia och jag kunde inte låta bli att hoppa in som stand-in-mamma. Jag har ju själv aldrig fått äran att lära någon att flyga, och den här stackarn var ju kanske inte direkt ett substitut för min avsaknad. Men ändå.

Vi behövde svalka av oss med en apfelschorle, så vi tog en fika halvvägs upp till slott Albrechtsburg. Det är så pass högt upp att vinden svalkade lite och när Fido bjöd på smörgås inlindad i plastfolie fick vi låtsas att vi var efterblivna för att inte verka oförskämda som hade med oss egen mat. Men det var charmigt.
Vi klappade katt i en halvtimme för det var alldeles för länge sen, men när solen ville tacka för sig och tänka på refrängen så fick jag snällt följa med på tåget tillbaka till Dresden med min nya vän.

En annan vegetarisk restaurang i Dresden är Electric Lotus, som blev något av en favorit. En favorit får man nog kalla det när man hinner med det dubbla besöket under en kort helg. Inriktningen här är indisk mat med det ayurvediska tankesättet som grund. Tydligen ska man anpassa sin mat efter vilken typ av Dosha man är.

Det är möjligt att det lutar åt en i ”Vata” eller möjligen en ”Kapha” i mitt fall, men när jag stod där och tittade på menyn så fick mitt val av måltid mer ta hänsyn till den hungriga varg jag var. Nästintill allt var veganskt och för min del lät en Slumdog Curry spexigt.

Tyvärr visade sig detta inte alls vara en succé. Maten var smaklös och knappt fisljummen. När en kille malligt gick förbi mig med sina rykande heta bolognese drog jag en sån där djup suck som bara Appi kan göra. Men jag är inte den. När jag märker att personalen är varm och uppriktigt omtänksamma så blir jag så svag. Jag återkom nästa dag för en soppa till förrätt och en marsipanpudding till efterätt och kände mig sen rätt go och gla.

En nätt liten lista på fler veggo-restauranger i Dresden:

Electric Lotus, Louisenstraße 58
Café Aha, Kreutstraße 7
Eiscafe Talisman, Alaunstr.
Neumann’s Tiki, Görlitzer Str. 21
Fairtrade Kontor, Pulsnitzer Straße 1
Mr. Clou, Webergasse 1
Devils Kitchen, Alaunstr. 39

Efter några månader i Berlin tyckte jag att det var dags för en utflykt till Dresden. Jag veeet att man egentligen borde gå igenom stadens sevärdheter innan man ens börjar sniffa på nöje och njutning, men inom loppet av 1,5 timme hade jag redan börjat utforska två av stadens veggorestauranger. Historiska byggnader och allt annat som man ska ha sett står kvar till efter maten, så även i Dresden. Jag gick ut stenhårt genom att prova på Devils Kitchen där det bland annat serveras vegetariska burgare, sandwiches, hot dogs, soppor och sallader. Inte allt är vegan, eller vegetariskt heller för den delen men köttet får ändå bektraktas som en minoritet på menyn. Väggarna var dekorerade med djävulskt nakna töser med gaffel, svans och klövar.

Men en burgare var vad jag var ute efter och då hade jag tre olika att välja mellan. Jag valde en potatis- och bönburgare för 5,90€, och det är möjligt att den inte ser mycket ut för världen men ibland säger inte en bild tillräckligt. Att gnälla över för mycket mat känns lite som att klaga över värmen under våra två veckors-somrar. Men alltså… den var lite för stor. Jag vill kunna äta med händerna men nu var truten dessvärre inte tillräckligt bred, eller hög för den delen. Istället blev jag tvungen att först äta locket och sen med kniv och gaffel försöka få i mig resten utan att tallriken såg ut som ett slagfält. God var den dock, med den vaga förnimmelse av grundskolans potatisbullar. De brukade jag uppskatta. Åt alltid så många man fick, totalt dränkta i lingonsylt.

Devils Kitchen hittar man på Alaunstraße i Neustadt och jag vet inte om jag någonsin har sett så mycket emo-ungar förut. Jag kände mig helt utanför. Det var som om jag var den enda som inte var femton och lyssnade på Tokio Hotel, eller vad det nu är som kallas emo nu för tiden. Istället gammal. Som en sån där förälder som de suckar åt för att man inte hänger med i ungdomskulturen. Sen mindes jag bittert hur jag, på hotellrummet kvällen innan, hade kört genom hela ”Gold” med Lionel Richie. Ville böla.

Men som sagt. Det finns mycket mer att se och äta i Dresden. Jag vart alldeles hänförd och överraskad men mest av allt var helgen en enda stor och snäll klapp på magen. Jag åt marsipanpudding till frukost, besökte ”Tysklands finaste utebio”, fick en en tysk tågkonduktör till vän och utan att jag knappt visste ordet av det själv lekte jag fotograf för en svensk dagstidning.

Hälsningar,
Cliffhangern Snudansson.

Devils Kitchen
Alaunstraße 39 i Dresden (karta)
www.devils-kitchen.eu

Det är midsommar snart men dessa bullar har ingenting med det att göra. Midsommar är min favorithögtid. Det kan få regna om det vill, det spelar ingen roll. Jag har en uggla som skrattar, piper och heter Jens. På riktigt alltså. Julen är rätt långt borta men inte så långt ändå och därför har jag redan börjat planera ett spektakulärt pepparkakshus. Idag är det måndag. Den officiella pissemåndagen, enligt Andoss.

Rågbullar med havre och solrosfrön (15-20 st)

• 5 dl ljummet vatten
• 50 g jäst
• 7 dl vetemjöl
• 4 dl rågmjöl
• 1 dl linfrön
• ½ dl rapsolja
• 1 msk mörk sirap
• 1 tsk salt
• Solrosfrön och havregryn till garnering

Smula jästen i en bunke och häll över det fesljumma vattnet och rör om så att det löses upp. Blanda ner linfrön, olja, sirap och salt och rör om. Tillsätt vete- och rågmjöl och knåda cirka 5 minuter till en smidig deg. Låt degen jäsa i en halvtimme under duk.

Ta upp degen och dela upp i 20 bitar. Rulla till bullar och lägg på bakplåtspapper på plåt. Låt jäsa ytterliggare en halvtimme och pensla sedan med sojamjölk och strö över havre och solrosfrön. Baka bullarna i 225 grader i 10 minuter och glöm det där med att låta de svalna på galler för det är väl fan ingen som orkar låta truten vänta på det.

Du Marcus. Det hänger en överraskning till dig i granen på vår gård.

Tog mig en vända till Berlin igen och mötte en gammal gumma som såg ut att vara hämtad ur en turkisk yoghurt-reklam. Hon hade en falafelrestaurang som tillredde, vad som skulle komma att bli, mitt livs falafel. Almas som jag hoppades på att hon skulle heta, hade inte bråttom. Att det trängdes sex-sju andra på några ynka kvadratmeter verkade inte ha någon som helst inverkan på hennes tempo. Vill man äta livets falafel får man vara beredd på lite väntetid.

Brödet var något annorlunda mot det som man får hemma i Malmö, mer som ett större och tunnare pitabröd, och var fylld med tre enorma falafelbollar, rivna morötter, bakad aubergine, ruccola, tomat, lök, persilja, hommus och färsk gurka. Att jag tog med mig den till Admiralsbrücke med sol, gatumusikanter och en kall öl till sällskap gjorde inte det hela sämre. Bjuder på en video också.

Betyg: 5/5
Pris: 3€
Var: Graefestraße 9 i Berlin Kreuzberg (karta)