Soppor & Sånt är ett nystartat soppkök som har tagit över lokalen där Café Stunden tidigare huserade. Stunden har nya planer, bl.a. en ny bebis och en flytt till havet men kommer tydligen också vara tillbaka med nya tjänster och produkter inom kort. Kanske spännande för de som gillar raw-food.

Jag gillar soppor, inte ALLTID som Gisela, men ibland. Speciellt när det är kallt eller när jag känner mig tjock. Eller när det bjuds på surdegsbrödsbuffé som på Café Selma. Då är det bra med soppa.

På Soppor & Sånt serveras det såklart mest soppa, men även hembakt bröd, kakor och nån finmust från Österlen. Jaha, veganskt då? tänker ni. Jodå. Det finns. Varje dag serveras en vegetarisk soppa, till denna fick man även någon ost, men den slapp jag som tur var. Istället fick jag lite extra oliv- och fikonröra till det goda surdegsbrödet. Den klara rotsakssoppan var förvånandsvärt smakfull, jag brukar inte ha så stora förväntningar på soppor när man käkar ute, men den här var faktiskt riktigt god. Brödet var så klart godast, som alltid.

Soppor & Sånt ligger på Östra Tullgatan, ett stenkast från Drottningtorget. Värt ett besök tycker jag allt, passa på att efterfråga lite fler veganska soppor och kakor när ni ändå är där.

Soppor och Sånt
Betyg: 3/5
Pris: 55:-
Var: Östra Tullgatan 4 i Malmö
Öppettider: Mån – Fre: 11:00-15:00

För inte så längesedan öppnade det ett nytt sushi-ställe i Malmö, på det inte så charmiga läget i den smått deppiga byggnaden som går under namnet Konserthuset. Här skiner aldrig solen, var så säker, och när jag står där utanför tillsammans med Sulan och väntar på att sushin ska bli klar så är känslan av fredagsmys långt borta.

Eco Sushi, som detta hyfsat nya tillskott heter, är ingen restaurang i den bemärkelsen att du sitter ner vid bokat bord, utan försöker sig istället på att vara ett alternativ till den billiga och ofta så onyttiga snabbmaten i stan. Nyttigare än falafeln, pizzan och hamburgaren som Falafel Kitchen på andra sidan gatan erbjuder, inte riktigt lika snabb och billig, men däremot ekologisk.

Deras vegetariska sushi innehåller i vanliga fall majonnäs men om man ber att få utan så är det inga problem. Stora bitar av riktigt fin avokado täcker riset på tre bitar nigiri, två söta inari (ris i friterad tofu-pung) är alldeles lagom, maki-bitarna innehåller lite blandade grönsaker, främst gurka och paprika som känns fräscht och gott men kanske inte så spännande.

Den hårda lilla klumpen som brukar kallas wasabi är här utbytt mot en mjuk och krämig dito, mycket god och lagom stark. Till detta får man också en liten nätt vegansk misosoppa med wakame som dock saknar några bitar tofu.

Efteråt känner jag mig mätt, tillfredsställd och nöjd och det är egentligen vad jag eftersträvar. Blir det bara lite varmare snart så blir det perfekt att någon gång byta ut den där billiga falafeln och istället ta med en tiobitare till kvällssolen i Rörsjöparken och sitta där va nöjd. En får ju passa på. Snart är det fan jul igen.

Eco Asian
Betyg: Svag 4 av 5
Var: Amiralsgatan 23, Malmö
Webb: www.ecoasian.se

Efter en lång kall hundpromenad till havet och tillbaka så är det gött att ha Kafé Agnez på vägen hem för att pausa och höja blodsockret. De har nu börjat baka veganska mazariner. Var verkligen köbe-mazariner så här gott förr? Vill minnas att de på sin höjd var okej. Agnez mazariner däremot. Gnam!

Kafé Agnez, med all sin förträfflighet, har ännu en gång tagit hem ett pris som bästa café i Malmö/Lund. Senast var det Nöjesguidens pris som de tog hem, denna gång arrangerades tävlingen av Malmö Citysamverkan.

Agnez fabulösa bakverk, matiga mackor och soppor kommer nu att upptäckas av ännu fler Malmö-bor. När de sedan möter den fina personalen och slår sig ner på innegården som är skönare än ett paradis så kommer de också att förstå att det inte spelar någon roll hur många Espresso House det finns i en stad. Kafé Agnez är stadens bästa café. Antagligen landets.

En annan trevlig nyhet är att ett kök är på väg att installeras. Detta betyder att det hädanefter också kommer att serveras varm, ”riktig” mat. Fortfarande veganskt – fortfarande med samma klass. Då hoppas jag bara att antalet sittplatser också blir fler.

Grattis Agnez, tack för att ni finns! :*

Kottbusser Tor är inte Berlins prydligaste plats. Det är smutsigt, en jävla massa trafik och om du står stilla mer än en halv minut så blir du erbjuden både det ena och det andra. Men detta är hjärtat av Kreuzberg och om man ska till Viasko så är det hit man åker med U-Bahn. Viasko ligger några minuters promenad från Kotti, på en betydligt mysigare gata, och denna restaurang blev min absoluta favorit i Berlin.

Här låg förr en irlänsk pub vilket fortfarande syns. En halvtrappa ner på en lummig gata. Det strömmar inte in ljus direkt. Inredningen är ganska mörk med robusta trämöbler men istället för att kännas som en grotta så känns det bara mysigt och välkomnande. Mycket tack vare den trevliga personalen.

Vid vårt första besök så beställde jag en flammkuchen, en tysk klassiker som förr bakades för att testa om ugnen hade rätt värme för att baka bröd. I Berlin ser du dem överallt och fan va goda de ser ut. Det påminner om en pizza men är tunnare, frasigare och tomatsåsen är utbytt mot ost eller creme fraiche.

På Viasko har de veganiserat denna rätt till ett halvt lyckat resultat. Den var betydligt bättre än Café V’s tråkiga pizza men fortfarande lite för torr för att tillfredsställa tillräckligt. Än en gång såg Linda till att beställa en betydligt godare rätt, seitanmedaljonger i rödvinssås med en tysk potatisrätt. Avundsjukan Frydesson.

Till efterrätt tog jag det säkra före det osäkra och valde samma som Linda, en Crème brûlée choklad med mangoglass. Tänk chokladpudding med en knäckig yta. Satan i det gott. Inte så konstigt att jag tyckte det kanske med tanke på att choklad och mango är mina absoluta favvisar.

Några dagar senare återkom vi och denna gång tänkte jag fan inte välja fel mat. Solen sken, uteserveringen var full med folk och några hundar låg och sov under borden. Jag beställde in en panerad schnitzel med knödel och svampsås. JACKPOT! Äntligen prickade jag rätt. En stor jävla schnitzel var precis vad jag hade suktat efter.

Linda gick inte inte heller på en nitlott men var kanske inte riktigt lika nöjd med sin NYC panini med sojakött, cashewcrème, tomater, rucola och pesto. Nästa gång vi återkommer lär det tveklöst bli deras gyrostallrik som jag trycker i flabben. Och gärna en efterrätt till.

Betyg: 4/5
Pris: €€
Var: Erkelenzdamm 49 i Berlin, Kreuzberg (karta)
Webb: www.viasko.de

Jag har skrivit om den förut men den är så väl värd att uppmärksamma igen. Varje Berlinbesök borde inkludera en. Denna veganska kebab har gått upp 50 cent i pris sen sist men i övrigt är ingenting förändrat. Fortfarande lika stor som mäktigt god. Snurrar på spett gör den med.

För 3,40€ får man ett varmt frasigt sesambröd med seitan/sojakött, isbergssallad, gurka, tomat och lök med vitlöksås och stark sås. Vissa får i sig en pommes till den här också men det kan t.o.m. jag tycka är rent sjukt i huet, ping Aniz.

Är man mätt men ändå inte riktigt tillfredsställd löses det enklast genom att promenera bort till Krossener Straße några kvarter bort där man rundar av med veganska cupcakes och en lille koppi kaff på Cupcake. Kinesen! Anki! När åker vi?

Betyg: 5/5
Pris: €
Var: Boxhagenerstr. 56 i Berlin Friedrichshain (karta)
Webb: www.voener.de

Okej, jag har lite Berlin-tips kvar och jag tänkte se till att beta av dem lite snabbare ifall det är något veganhue som är sugen på Berlin innan sommaren är över 2011.

Förra, och även första gången jag var på Café V så var det sommar och året var 2009. På menyn fanns det fisk och jag tyckte att det där med att kalla sig för en vegetarisk restaurang var lite väl till att ta i. Jag satt på uteserveringen, i värmen, med tjugoåtta getingar till sällskap. Jag åt aubergininlindad tofu med tomat- och spenatsås med tomat- och vitlöksbröd.

Nästa gång ösregnar det. Året är 2011 och menyn är fiskfri. Vi sitter inne, utan getingar och jag äter den tråkigaste pizzan i mitt liv. Lite sojafärs, tomatsås och en näve ruccola. Fan då, tänkte jag.

Mitt emot mig sitter en annan och äter vegansk schnitzel med potatis och svampsås. Hon verkar ta det här med att låta maten tysta mun på allvar.

Några dagar senare berättar hon. ”Jag såg dig sitta där med din torra pizza. Jag tyckte synd om dig. Jag såg din uppgivenhet och jag ville inte visa min glädje. Det var det godaste jag har ätit i Berlin.”

Café V
Betyg: 1/5 och 5/5
Pris: €€
Var: Lausitzer Platz 12 i Kreuzberg, Berlin (karta)  och på Facebook

På vår andra dag i Berlin så var det dags att gå på finrestaurang, vattenkamma sig och sådär. Flera månader innan hade jag bokat bord, via Facebook faktiskt – det är så man gör nu för tin, och detta var tveklöst det restaurangbesök som vi hade högst förväntningar på.

La Mano Verde ligger på Kempinski Plaza, ett stenkast från Kurfürstendamm, kapitalismens huvudgata i Berlin. Hit kommer man lättast med U1 Uhlandstraße eller U9 Kurfürstendamm.

När vi dyker upp så möts vi av en herre i dörren varpå jag berättar att vi har ett bord bokat för två. Han hittar ingen sådan bokning och jag ba: JA BOKA JU PÅ FACEBOOK! Han ba: *ler* kom här så ska jag visa er till ert bord. Antagligen så hade nån i personalen suttit och fylle-Facebookat när jag så oskyldigt ville boka bord till en romantisk middag för två. Som tur i oturen var det inte en kotte på restaurangen och vi kunde fritt välja bland borden. PUH!

Till förrätt beställde jag curry- och grönsaksknyten på en bädd av grön papaya tillsammans med lotus-chips. Knytena var riktigt goda, tydlig currysmak, men åt helvete för svåra att äta. Delar av knytet hamnade på andra bordet. Precis lagom mängd mat. Lika nöjd och belåten var Linda som tog persiljeravioli fyllda med tomat och cashewnötter tillsammans med en sallad på päron, ingefära och rödkål. Riktigt nöjt par ger  5/5!

Curry/grönsaksknyten på en bädd av grön papaya tillsammans med lotus-chips 

Persiljeravioli med tomat och cashewnötter och sallad på päron, ingefära och rödkål

Sen kom vi till huvudrätterna och här slutar de högsta betygen att delas ut. Jag är ju inte störtförtjust i raw food men valde ändå en rå lasagne med förhoppningen om att kockarna kunde trolla. Ett gott försök, men njä. Inte helt övertygad. Linda valde mandel- och timjan-tempeh serverad på en bädd av vitlökspolenta tillsammans med en oliv-caponata. Denna rätt lovade verkligen gott, men nådde tyvärr inte upp till de högre betygen hos matkritikern Svinrygg. Lasagne 3,5/5 och Tempehn 3/5.

Rå lasagne

Mandel- och timjan-tempeh serverad på en bädd av vitlökspolenta

Till slut kom vi då äntligen fram till desserten aka höjdpunkten på kvällen. Först bölade jag en skvätt över att creme bruleen som jag hade hört så mycket gott om inte fanns med på menyn. Istället tog vi båda en vaniljparfait med rabarber- och jordgubbskompott. Till detta smördegsflarn med apelsinsmak. Klart gott, men inte jätteball. Efter två mättande rätter så var det inte riktigt läge med en trippel chokladfudge, men om jag får sitta och vara efterklok nu så hade jag nog valt den istället. Choklad är alltid bra.

Vaniljparfait med rabarber- och jordgubbskompott med smördegsflarn

Sammanfattning: Jag blir glad i hjärtat av att det finns städer som har sådana här restauranger. Även om jag kanske inte besöker La Mano Verde på mitt nästa Berlin-besök så känns det härligt att man har möjlighet att vid speciella tillfällen få besöka en restaurang där vegansk mat är lyxig, snygg och välgjord. Når upp till en nivå som antagligen inte finns i Malmö eller övriga Sverige, speciellt om man räknar in servicen. Jag HATAR sura människor inom serviceyrken. Lämnade restaurangen, rund om fötterna av Riesling och lycklig och varm i magen av god mat.

La Mano Verde
Betyg: 4/5
Prisnivå: €€€
Hemsida: lamanoverdeberlin.com
Var: Uhlandstraße 181 i Charlottenburg, Berlin. (U1 Uhlandstraße eller U9 Kurfürstendamm)

Sing Blackbird är café, bar och second hand-butik i ett. På vardagar även arbetsplats för många frilansare som borde sitta och göra nytta men som är födda på 80-talet och som inte pallar göra nytta och därför sitter och uppdaterar sin Myspace-sida och surfar efter nya handtag till sin bromslösa cykel istället.

Missförstå mig inte, jag gillar konceptet, är också född på 80-talet och älskade Sing Blackbird efter ungefär två sekunder. Svårt att göra annat. Amerikanska pannkakor sju dar i veckan säger mer än tillräckligt, men pannkakorna hade inte klarat sig solo. För så goda var de faktiskt inte. Man kunde välja bland olika tillbehör så som hackad choklad, banan, lönnsirap, bär, aprikossylt, och någon slags vaniljsås. Jag tog ”lite av varje”,  även kallat alles.

Förutom pannkakor för 5€ så finns det också en ”lunch bowl” med tofu, quiche med sallad, tempeh- och potatissallad, burrito och hemmabakade kakor. Allt är vegan och inget kostar över 7,5€. Vecko- och helgmenyn skiljer sig något.

I andra rummet hänger det utvalda kläder från 70, 80 och 90-talet och min tjaj var lite som ett barn som hellre vill leka än att sitta kvar vid matbordet och äta. Barnet insåg tillslut att enda utvägen till att få leka var att snällt äta upp sin mat. Kvar satt pappa, NEJ FÖRLÅT. Kvar satt jag, Fryde Frydesson, tog en till kopp kaffe och skickade en bild till en jag saknade.

Varje månad, på söndagar, arrangeras det dessutom loppmarknad med second hand-kläder och projektorn på väggen avslöjar att det även visas film ibland. Fatta filmkvällar med pannkakor, kaffe och en lille en till det. Fatta fint.

Sing Blackbird
Betyg: 4/5
Prisnivå: €
Hemsida: singblackbird.com
Var: Sanderstrasse 11 i Kreuzkölln, Berlin. (U8 Schönleinstraße)

I Prenzlauer Berg, runt Kollwitzplatz, där välbärgade unga föräldrar lever lyckliga tillsammans med sina barn i sina restaurerade sekelskifteslägenheter hade vi hyrt lägenhet. Relativt billigt, nära till ekologisk marknad och många veganrestauranger. Tänk motsatsen till Kottbusser Tor. Frid och fröjd. No dope.

Hundra meter från denna lägenhet ligger Lucky Leek, en helvegansk restaurang som öppnades av kocken från La Mano Verde. Detta blev första restaurangbesöket för oss här i Berlin och satte på något sätt ribban för resten av veckan. För riktigt gott var det. Det var t.om. så bra att det mesta som vi åt efter det bleknade i jämförelse, förutom några få undantag. Mango- och chilirisotton som vi båda beställde serverades med shiitakesvamp, pak choy och inbakad tandoori-seitan. Rätt så perfekt alltså.

På kvällarna serveras á la carte med huvudrätter upp till 12€, förrätter för 5€ och desserter för 6€. Varje söndag serveras det dessutom en söndagsbrunch som vi tyvärr inte hann testa, men som tydligen ska variera varje gång. 9,50€ kostar denna.

Lucky Leek ligger en trappa ner i ett hus på Kollwitzstraße och både uteserveringen och personalen är så härligt okonstlad och trevlig. Lättast hittar man dit med U2 och hoppar av på Senefelderplatz. Med tanke på hur nära vi hade till restaurangen och hur nöjda vi var med maten så är det lite märkligt att vi inte återvände, inte ens en efterrätt fick jag smaka. Nästa gång jag återvänder till Berlin är ett besök på Lucky Leek lika givet som att Sulan ligger vid min sida och tuggar gotteben.

Lucky Leek
Betyg: 5/5
Prisnivå: €€
Hemsida: www.lucky-leek.de
Var: Kollwitzstraße 46 i Prenzlauer Berg, Berlin